Mys!
Jag vill inte längre.
Vad gör man när känsla av obehag är konstant?
Det finns så mycket jag vill bli som jag vet att jag inte kan.
Jag vill ligga ensam på rygg i sommargrönt skuggräs och se svalorna dansa sin frihetsdans.
Utan ansvar och utan andra drömmar än att tumla med dem med snabba, vindland vingslag.
Dansa i gyllengult motljus med djupblå bakgrund.
Vill så mycket som jag inte kan.
Andra drömmer om framtid och lycka. När jag drömmer om bergen i Tibet.
Jag vill skrika, där ingen finns som hör.
Där luften är så kall och spröd att den rivs som spindelväv. Spricker som en spegel.
Jag vill andas och tänka med bara morgonsol och kyla, vindstilla tystnad och karg, hård sten.
Jag vill vara helt ensam.
Andra drömmer om skratt och människor. När jag drömmer om isblå moln i en himmel av svalt stjärneljus.
Jag vill sväva, bland bara skönhet och ingenting.
Där allting är så mjukt och vackert, att hjärtat krossas i mitt bröst när ögonen vant sig vid ljuset.
Jag vill slippa förstå och bara se utan att vilja, på nyanserna av grönt och blått i skymningens ogenerat milda fall.
Vill så mycket
Som jag bara inte kan
kanske är det för att,
även om jag inte erkänner det
ens för mig själv
men att höra allas era röster
väcker
rör om i
känslor jag helst
skuld
känslor du helst
skuld
känslor som
skuld
jag vill
skuld
blunda
inte se
mer
förlåt.
Fotografen, jao
Visst sere proffsigt ut?
Men det är Skrållidoll o Astrido som lixom utövar det proffsiga i det här fallet... Jag har bara kul i Ps hos far i brist på sysselsättning...
Ja var inte riktigt vän med kameran idag och Onöjd med min insatts så att säga...
Lägger nog ut bilder på andra bloggen, för det här ska ju egentligen vara texbloggen, hehe :)
Bokstavs Barn
Det regnar inom mig när solen stryker tårar från kinden
Jag vill till Liseberg, att Molly ska komma hem så vi kan tälta och aldrig att sommaren ska ta slut fasten det bara är typ 3 veckor kvar. Och idag ska jag hem till min far, och jag vet att jag inte har något emot det när jag är där, men att ta mig dit käns så jobbigt och just nu vill jag verkligen bara vara hemma och typ gräva ett hål som jag kan sätta mig o gråta i och sen aldrig mer gå ut igen. Eh, ja.
Alltså inte så pepp idag.
Fast igår var en mycket mysig dag. Och natten/kvällen i förrgår med. Men liksom vad jobbigt allting ska vara. Varför då?
Med dessa så gråa tankar vänder Nana sitt ansikte mot fönstret. Den bleka skuggan av hennes ansikte ser vattning ut där den tom på uttryck flimmrar tillbaka mot henne. Tysta regntårar letar sig sakta ned för dess mjölkfärgade kinder.
Runt om henne verkar tystnaden växa som ett moln.
Nana kan känna hur hon blir ensam igen. Sitter kvar, betraktar den tomma luften framför sig. Önskar för en sekund hon kan få vara någon annan.
sorry
Och framtiden blir alltid som jag förutspår : )
Cikoria
När du inte kan svara. Får du stå tyst och titta på.
Så många gånger, som när jag mötte hennes blick, rörde sig i mitt bröst.
Saker förändras alltid.
Det var ett av de misstag som skulle bli vårt fall. Det första.
Vi fick inte tid att förstå då, och ingen annan ville.
Men att se in i hennes ögon över bordet, var det som fick världen att rasa runt oss.
Mitt fel.
Men ånger är omöjligt att känna, när jag vet.
I hennes ögon såg jag samma insikt.
Kärlek kan inte tyglas. Inte hatas.
Fasten så gärna jag ville avsky dig för din egen skull, så har jag altigenom vetat.
Förnkelse kan man inte leva i, och trots tystnaden var vi båda medvetna.
Ett sanningens ögonblick i ett liv av lögner. Efteråt ska allting fortsätta, förgäves.
För i slutet, när all tid vi stulit förfallit i minnen.
Så skulle det ändå inte fungerat.
När i hjärtat ord att inte säga exploderar
Kan du på intet sett blunda
Vist visste vi från början,
Men ändå
När du inte kan svara. För du stå tyst och titta på.
"Jag älskar dig."
Overklighet
Det är den känslan som är för verklig. Overkligt verklig. Så osannolik, sådant som, det finns inte.
Sådant som inte finns.
Den känslan.
Det här är annorlunda.
Inte bara förutsättningarna, tiden och omgivningen. Inte bara det faktum att han aldrig förut befunnit sig här just vid denna tidpunkt i det hällande regnet.
Nej.
Mycket mer än så är det. Det är så mycket mer än någonsin som plötsligt har kollapsat inuti honom. Jonahs andetag tycks innestängda av den drypande grönskan runt om.
Irriterat, blint duckar han undan för grenar som i alla fall lyckas rispa honom i ansiktet. Regent gör skymningen mystisk, en dunkel värld av prasslandet från droppar, hans egna andetag och fortsteg.
Det väter stammarna runt om, dryper från grenar och undervegetation, tynger ned hans kläder och droppar från hans hår.
Ändå springer Jonah som aldrig förut i sitt liv. Springa. Raspande andetag och tunga fotsteg, fötter som slirar i leran. Och skräck. Skräck som får pulsen att bulta högt, högt.
Han springer. I huvudet finns inte plats för några tankar, och ändå är de alla där. Vad ska man göra åt det? Kan inte låta bli att tänka, att undra och fundera. Uppfatta och ta in, trots allt.
Det som gör det så verkligt, så verkligt att det blir en omöjlighet. Något han aldrig riktigt kommer att förstå. Som kommer att bli suddigt och vagt, ögonblick av skärpa. En glimt, ett hastigt ögonkast blir allt han minns. Sådant som inte spelar någon roll egentligen.
Som ska göra det overkliga verkligt till sist.
Nej.
Nej, så är det nog inte egentligen. För vid närmare eftertanke, en djupare inblick så ser man tydligt. Det finns inga korta skymtar, inga funderingar eller tankar i hans huvud. Inga, utom en.
Den verkliga.
Verkligt overkliga.
Den ensamma.
Det är ett sådant ögonblick. Ett av Dem.
Jonah springer. Som aldrig förut i sitt liv.
Runt om kring honom glider verkligheten så overkligt ut ur fokus.
De vettifan om jag är nöjd med den här.
Toror inte.
Jag är så trött på alla misslyckade försök. Jag vill bara ge mina bokstäver liv.
Watch Out
Det betyder ju på intet sett att det jag skrivit tidagre inte är sant. Det är väldigt sant. Mycket mer sant än det här, åtminstone är det så jag alltid uppfattat de här två sidorna. Båda är jag, men den här är ändå inte riktigt lika sann som den andra. Som ni märker av mina fortsattat tjatiga analyser av mig själv så gömmer den sig där under ytan. Ush, ibland är vi nästan lite skrämmande, vi människor.
Vad dagens inlägg ska handla om vet jag tyvärr inte. Jag hade tänkt ta till något lite skojigare än alla mina problem och svagheter osv. men det går lite trögt med fantasin...
Ska vi säga att jag tåerkommer när jag har något samart på g?
Sheaky
Och min var en sorglig.
Jo, vi har något genmensamt du och jag. Kanske är det något man väljer själv, men det gör mig inte så mycket. Jag har aldrig gillat lyckliga slut, det finns få saker som är så vackra som hjärtesorg.
Varför är det så viktigt för mig att lyckas?
Varför är det så viktigt för mig, att höra lovord och se beundran i era ögon?
Jag vill det verkligen. Det är sant.
Jag borde kunna bli någon. Många av förutsättningarna är väl i hamn, men jag vet inte. Kanske hindrar jag mig själv i det avseendet, lika mycket som i de andra.
Ni har nog märkt att det mesta med mig handlar om mig.
Man har ju bara sig själv att utgå ifrån, som du sa. Det ligger något i det. Men det är inte mitt problem.
Jag tror att allt det här pratet är manteln jag gömer mig under, för utan det skulle jag inte ha något alls. Att analysera mig själv håller ihop de bitar som egentligen inte passar alls. Som tejp. Utan den, blir det ingenting kvar.
Vad vill vi med livet egentligen?
Hittade en text i mitt natt-anteckningsblock:
Jag är inte rädd för att dö. Men jag fruktar döden för dem jag älskar.
Det finns människor som klamrar sig fast vid livet, med en rädsla i sina hjärtan för vad som kommer efter det sista andetget. Människor som räds det Stora Mörkret.
Det finns människor som hävdar att de gladelingen kastar sig i mörkrets öppna famn, kallar döden sin vän och ständigt leker med den. Människor som fruktar Livets alla gryma nycker.
Men i grunden räds de alla samma väsen, oförändeligt om än det många namn kan ha.
Det okända.
Att inte veta.
Vad som ska hända.
Jag räds inte döden.
Jag furktar inte livet.
Det okända är mitt mål, min oändliga framtid.
Jag räds inte döden.
Det som skrämmer mig är att gå miste om äventyret i ett långt liv.
Men mer än allting annat, fruktar jag döden för dem jag älskar.
För vad är livet att leva i sin gnisktrande prakt,
Om man ska leva det ensam och blind?
Ty sorg, är den största av mina fiender.
Och när jag nyfiket lämnar den värld till vilken jag än gång föddes,
Vill jag ha din hand i min.
För att levta tiden till dess slut, utan dig
Är det jag fruktar mest av allt.
Så är det att vara jag.
Döden möter man ensam, men livet vill man leva tillsammans.
Utan alla er vore det ingenting värt.
Jag önskar att jag kunde kolla på sista sidan. Få reda på mitt eget slut.
Det funkar inte så jag vet.
Med leendet i mungipan på sned.
Glittrar ögonen så finurligt.
Förlåt mig om jag i framtiden gör något dumt.
Ni ska veta, jag förstår det inte själv.
Men ibland kan jag inte lita på mig så som jag vill.
Jag här inte skapt att förtvivla.
Men alla spelar sin roll.
Och min är en sorglig.
(Sista och första kursiva är vitat av William Shakespeare och ur Och himlens vida väv. Jag kan ju inte komma på allting själv)
Återfall Återigen
Är när ingetning blir
Som det skulle
Ensam faller sist.
En man sade en gång: "Varje människa är rik. För jorden är den största skatt du någonsin kommer att finna."
En gång för längesedan. Så längesedan, att ingen längre minns hans namn.
Jorden.
Jorden har förändrats. Men inte för mig.
För mig har den alltid varit likadan. En underlig, fascinerande plats. En vittrande ruin, övergiven av sina egna barn. Ensam och döende, förstörd och nedbruten.
Jorden. Planeten som människorna övergav. Efter att de dödat den, förståss. Eller var det den, var det hon som övergav oss?
En plats som symboliserar undergång och katastrof. Jorden svek oss.
Men vi överlevde, människan överlevde. Människan är starkast, människan är störst. Vad har en planet för makt över oss? Vi klarade oss, vi bevisade att vi alltid vinner.
Men de som var där, de som kommer ihåg. Som med egna ögon såg. De sänker sina huvuden. Vänder undan sina blickar och stirrar tomt.
För de vet.
Jordens raseri. Marken som skälvde och skakade, haven som svämmade över och kokade. Skriken. En planet av skrik. En rymd full av fruktan, skräck, panik och förtvivlan. Jorden var arg. Febrigt arg. Och des ursinne gjorde dem alla ångerfulla, hundra år försent.
När världen upplöstes i skrikande människors existens.
Människan kan besegras. Människan har besegrats. Människan förgiftar. Människan förstör.
Och förtjänar igen andra chans.
Men ingen lyssnar på sådana ord. Ord som väcker skulden till liv igen. Ord som får dig att må illa. Att vilja vädja om förlåtelse som du vet inte finns.
De kvävs. De tystas. Mörkläggs.
Politiker bygger luftslott i rymdens vakuum, blickande ned på en besegrad planet. På ett övergivet hem. På en sviken värld. En rykande ruin av drömmar om framtid.
En semesterattraktion. Något som en gång var ett hem. Jorden.
Ingen lyssnar. Förutom Mirabelle.
