bravebreath

En man sade en gång: "Varje människa är rik. För jorden är den största skatt du någonsin kommer att finna."
En gång för längesedan. Så längesedan, att ingen längre minns hans namn.

Jorden.

Jorden har förändrats. Men inte för mig.

 För mig har den alltid varit likadan. En underlig, fascinerande plats. En vittrande ruin, övergiven av sina egna barn. Ensam och döende, förstörd och nedbruten.

Jorden. Planeten som människorna övergav. Efter att de dödat den, förståss. Eller var det den, var det hon som övergav oss?

En plats som symboliserar undergång och katastrof. Jorden svek oss.

Men vi överlevde, människan överlevde. Människan är starkast, människan är störst. Vad har en planet för makt över oss? Vi klarade oss, vi bevisade att vi alltid vinner.

Men de som var där, de som kommer ihåg. Som med egna ögon såg. De sänker sina huvuden. Vänder undan sina blickar och stirrar tomt.

För de vet.

Jordens raseri. Marken som skälvde och skakade, haven som svämmade över och kokade. Skriken. En planet av skrik. En rymd full av fruktan, skräck, panik och förtvivlan. Jorden var arg. Febrigt arg. Och des ursinne gjorde dem alla ångerfulla, hundra år försent.

När världen upplöstes i skrikande människors existens. 

Människan kan besegras. Människan har besegrats. Människan förgiftar. Människan förstör.

Och förtjänar igen andra chans.

Men ingen lyssnar på sådana ord. Ord som väcker skulden till liv igen. Ord som får dig att må illa. Att vilja vädja om förlåtelse som du vet inte finns.

De kvävs. De tystas. Mörkläggs.

Politiker bygger luftslott i rymdens vakuum, blickande ned på en besegrad planet. På ett övergivet hem. På en sviken värld. En rykande ruin av drömmar om framtid.

En semesterattraktion. Något som en gång var ett hem. Jorden.

Ingen lyssnar. Förutom Mirabelle.