Jag vill inte längre.
Vad gör man när känsla av obehag är konstant?
Det finns så mycket jag vill bli som jag vet att jag inte kan.
Jag vill ligga ensam på rygg i sommargrönt skuggräs och se svalorna dansa sin frihetsdans.
Utan ansvar och utan andra drömmar än att tumla med dem med snabba, vindland vingslag.
Dansa i gyllengult motljus med djupblå bakgrund.
Vill så mycket som jag inte kan.
Andra drömmer om framtid och lycka. När jag drömmer om bergen i Tibet.
Jag vill skrika, där ingen finns som hör.
Där luften är så kall och spröd att den rivs som spindelväv. Spricker som en spegel.
Jag vill andas och tänka med bara morgonsol och kyla, vindstilla tystnad och karg, hård sten.
Jag vill vara helt ensam.
Andra drömmer om skratt och människor. När jag drömmer om isblå moln i en himmel av svalt stjärneljus.
Jag vill sväva, bland bara skönhet och ingenting.
Där allting är så mjukt och vackert, att hjärtat krossas i mitt bröst när ögonen vant sig vid ljuset.
Jag vill slippa förstå och bara se utan att vilja, på nyanserna av grönt och blått i skymningens ogenerat milda fall.
Vill så mycket
Som jag bara inte kan
kanske är det för att,
även om jag inte erkänner det
ens för mig själv
men att höra allas era röster
väcker
rör om i
känslor jag helst
skuld
känslor du helst
skuld
känslor som
skuld
jag vill
skuld
blunda
inte se
mer
förlåt.
