Overklighet
Det är den känslan som är för verklig. Overkligt verklig. Så osannolik, sådant som, det finns inte.
Sådant som inte finns.
Den känslan.
Det här är annorlunda.
Inte bara förutsättningarna, tiden och omgivningen. Inte bara det faktum att han aldrig förut befunnit sig här just vid denna tidpunkt i det hällande regnet.
Nej.
Mycket mer än så är det. Det är så mycket mer än någonsin som plötsligt har kollapsat inuti honom. Jonahs andetag tycks innestängda av den drypande grönskan runt om.
Irriterat, blint duckar han undan för grenar som i alla fall lyckas rispa honom i ansiktet. Regent gör skymningen mystisk, en dunkel värld av prasslandet från droppar, hans egna andetag och fortsteg.
Det väter stammarna runt om, dryper från grenar och undervegetation, tynger ned hans kläder och droppar från hans hår.
Ändå springer Jonah som aldrig förut i sitt liv. Springa. Raspande andetag och tunga fotsteg, fötter som slirar i leran. Och skräck. Skräck som får pulsen att bulta högt, högt.
Han springer. I huvudet finns inte plats för några tankar, och ändå är de alla där. Vad ska man göra åt det? Kan inte låta bli att tänka, att undra och fundera. Uppfatta och ta in, trots allt.
Det som gör det så verkligt, så verkligt att det blir en omöjlighet. Något han aldrig riktigt kommer att förstå. Som kommer att bli suddigt och vagt, ögonblick av skärpa. En glimt, ett hastigt ögonkast blir allt han minns. Sådant som inte spelar någon roll egentligen.
Som ska göra det overkliga verkligt till sist.
Nej.
Nej, så är det nog inte egentligen. För vid närmare eftertanke, en djupare inblick så ser man tydligt. Det finns inga korta skymtar, inga funderingar eller tankar i hans huvud. Inga, utom en.
Den verkliga.
Verkligt overkliga.
Den ensamma.
Det är ett sådant ögonblick. Ett av Dem.
Jonah springer. Som aldrig förut i sitt liv.
Runt om kring honom glider verkligheten så overkligt ut ur fokus.
De vettifan om jag är nöjd med den här.
Toror inte.
Jag är så trött på alla misslyckade försök. Jag vill bara ge mina bokstäver liv.
