bravebreath

Alla spelar sin roll.
Och min var en sorglig.

Jo, vi har något genmensamt du och jag. Kanske är det något man väljer själv, men det gör mig inte så mycket. Jag har aldrig gillat lyckliga slut, det finns få saker som är så vackra som hjärtesorg.
Varför är det så viktigt för mig att lyckas?
Varför är det så viktigt för mig, att höra lovord och se beundran i era ögon?
Jag vill det verkligen. Det är sant.
Jag borde kunna bli någon. Många av förutsättningarna är väl i hamn, men jag vet inte. Kanske hindrar jag mig själv i det avseendet, lika mycket som i de andra.
Ni har nog märkt att det mesta med mig handlar om mig.
Man har ju bara sig själv att utgå ifrån, som du sa. Det ligger något i det. Men det är inte mitt problem.
Jag tror att allt det här pratet är manteln jag gömer mig under, för utan det skulle jag inte ha något alls. Att analysera mig själv håller ihop de bitar som egentligen inte passar alls. Som tejp. Utan den, blir det ingenting kvar.

Vad vill vi med livet egentligen?
Hittade en text i mitt natt-anteckningsblock:

Jag är inte rädd för att dö. Men jag fruktar döden för dem jag älskar.

Det finns människor som klamrar sig fast vid livet, med en rädsla i sina hjärtan för vad som kommer efter det sista andetget. Människor som räds det Stora Mörkret.
Det finns människor som hävdar att de gladelingen kastar sig i mörkrets öppna famn, kallar döden sin vän och ständigt leker med den. Människor som fruktar Livets alla gryma nycker. 

Men i grunden räds de alla samma väsen, oförändeligt om än det många namn kan ha.
Det okända.
Att inte veta.
Vad som ska hända.

Jag räds inte döden.
Jag furktar inte livet.
Det okända är mitt mål, min oändliga framtid.
Jag räds inte döden.
Det som skrämmer mig är att gå miste om äventyret i ett långt liv.

Men mer än allting annat, fruktar jag döden för dem jag älskar.
För vad är livet att leva i sin gnisktrande prakt,
Om man ska leva det ensam och blind?
Ty sorg, är den största av mina fiender.

Och när jag nyfiket lämnar den värld till vilken jag än gång föddes,
Vill jag ha din hand i min.
För att levta tiden till dess slut, utan dig
Är det jag fruktar mest av allt.


Så är det att vara jag.
Döden möter man ensam, men livet vill man leva tillsammans.
Utan alla er vore det ingenting värt.

Jag önskar att jag kunde kolla på sista sidan. Få reda på mitt eget slut.
Det funkar inte så jag vet.
Med leendet i mungipan på sned.
Glittrar ögonen så finurligt.

Förlåt mig om jag i framtiden gör något dumt.
Ni ska veta, jag förstår det inte själv.
Men ibland kan jag inte lita på mig så som jag vill.

Jag här inte skapt att förtvivla.
Men alla spelar sin roll.
Och min är en sorglig.

(Sista och första kursiva är vitat av William Shakespeare och ur Och himlens vida väv. Jag kan ju inte komma på allting själv)