bravebreath

I'm just telling yah.
Kännslan var berättigad.
Det blev inte bra.
Det är inte bra.

Där med basta.

Låt mig uttrycka skrivkrampå så här:

Jag har lärt mig mycket om mig själv.
Och om annat.
Om Mycket, det mesta.
Men ingenting om ord.
Det jag egentligen skull lära mig något om.

Jag har inga bilder men det var jätteroligt. Nästan hela tiden. Och när det inte var jätteroligt så var det väldigt ojätteroligt. Men det märktes väl så det behöver jag inte prata om.
Läger är verkligen underbart. En egen liten värld där man kan vara någon annan. Och möta många andra.
Jag gillar det verkligen.
Men nu är man hemma och snart börjar skolan och allting och snart är det slut och jag känner att det känns inte bra.

I alla fall, just nu är jag helt uppslukad av Wuthering Heights. Ohh, underbart bra bok jue! Jag såg filmen och blev helt såld och bara kastade mig över boken som jag varit sugen på lääänge... Fast de är korkade så klart och så... självupptagna och elaka?
Jag skulle smälta in perfectó.
Väx upp, ellen. Do it.

När allting blir jobbigt så gömmer jag mig i mina ord.
Glömmer mig.
Tömmer mig.
På allt sånt där jobbigt som typ finns. Och stör.
Ush jag är en ond och elak människa som när jag blir upprörd av någon nledning, bara sårar alla runt om kring mig.
Ord är bra. Så länge de står i svart mot vitt.
Det är när de tar form i luften som de börjar fräta. Och leva.
Det underbara fruktansvärda.
Förlåt.
Men jag är så fruktansvärt trött på att alltid dölja känslor och alla har en dålig dag ibland och det finns tusen till lika dåliga undanflykter och ursäkter det jag engentligen menar med den här meningen som jag inte tänker ha någont skiljetecken i av ren protest är att jag faktiskt är ganska så väldigt ledsen.
Ganska så faktiskt hela tiden.
Och jag är ledsen som det gör er ledsna, men.
Vad ska jag göra åt det?

När allting blir så här jobbigt. Så glömmer jag mig i mina ord.